Spaningspatrullen, som bestod av 30 man och fördes av fänrik Arne Jervant, utgick enligt order den 6 mars kl 2100 och beräknades vara tillbaka följande kväll vid midnatt. I patrullen ingick också 2. gruppsadjutanten löjtnant Melcher Wernstedt som tillstött en timme innan patrullen utgick och följde med i studiesyfte och utan att föra befäl.
På morgonen den 7 mars stötte patrullen samman med fienden, varvid en svensk frivillig (Winlöf) skadades svårt i vänstra benet. Med hänsyn till uppdragets uppgift och avståndet till de egna linjerna, drog sig patrullen ur striden. Winlöf fördes utom skotthåll, men då patrullen inte medförde någon pulka, kunde man inte medföra Winlöf bakåt. I samband med detta stupade löjtnant Wernstedt och Winlöf. Kropparna lämnades kvar där de låg.
Denna redogörelse härstammar från den officiella rapport som fänrik Jervant avlade till gruppstaben samma kväll. Rapporten åtföljdes av ett yttrande till kårchefen av gruppchefen Bonde, Wernstedts chef och även hans regementskamrat och släkting.
I en sammanställning över de stupade som gjordes efter fredsslutet av 1. gruppadjutanten Tage Olihn berättas om Winlöf och Wernstedt:
"Winlöf tillhörde en spaningsplut under befäl av fänrik Jervant. Winlöf befann sig bland de främsta i spårpatrullen, vilken i mörkret omkring kl 0600 på mycket kort håll blev beskjuten av en fientlig postering. W träffades därvid av en kula, antagligen explosiv, i låret. Försök att föra honom bakåt misslyckades. Löjtnanten Wernstedt stannade då kvar hos den sårade Winlöf, vilken bedömdes icke kunna leva mer än 1 timme till, under det att plut i övrigt, som befann sig omedelbart framför en rysk ställning, drog sig tillbaka för att undvika fler förluster, då dagen grydde. Strax därefter blevo Wernstedt och Winlöf dödade av kulor i huvudet."
Den sista formuleringen är beaktansvärd. Det sägs inte att de båda stupat och ingenting om hur de egentligen dog.
En av plutonens medlemmar, Ragnar Naess, har senare i sin bok "Marschen till Märkäjärvi" utförligt beskrivit sina upplevelser. Bland annat berättar han om motsättningar mellan Wernstedt och Jervant. De diskuterade flera gånger upprört vilken väg som skulle väljas.
Rykten uppstod om att den officiella sanningen om deras död inte var den riktiga och olika versioner utbildades, där också motsättningarna mellan Jervant och Wernstedt var ett inslag.
I sina memoarer, som utgavs 1973, berättar Carl-Fredrik Palmstierna som tillhörde personalavdelningen i stridsgruppsstaben under den 5 mars:
"Några dar tidigare hade en spaningspatrull, under befäl av en fältväbel, givit sig iväg en god bit bakom de ryska linjerna. Med på patrullen följde, oombedd, en löjtnant. Patrullen upptäcktes; ryssarna gav eld, och en av manskapet sårades svårt. Pulka saknades - hur få hem honom? Löjtnanten som lagt sig i befälsföringen, tog konsekvenserna härav. Patrullen fick order att dra sig tillbaka; själv stannade han hos den sårade. Efter en stund hördes två skott. Han hade skjutit denne och sen sig själv. 'Det är sånt som händer i krig', sa en finne lugnt, då jag chockad berättade det. Löjtnanten fick omsider en 'hjältebegravning' i Engelbrektskyrkan hemma i Stockholm. Men tyvärr hade löjtnanten mot order haft på sig en skiss över våra ställningar och kårstabsförläggningen."
Några detaljer är inkorrekta, såsom datum och Jervants grad och platsen för Wernstedts begravning, som ägde rum i Strängnäs domkyrka.
Den Jervantska patrullen nådde inte mer än halvvägs till sitt spaningsmål och expeditionen avbröts i förtid. Den 19 mars hämtades Wernstedts och Winlöfs kroppar av I. gruppens jägarkompani. De hade berövats sina kläder.
För den intresserade finns en ingående redogörelse över den Jervantska patrullen med titeln "Tragedin vid Pyhäjärvi" skriven av Göran Andolf.
Fänrik Jervants pluton efter vapenstilleståndet.
