Preludium

Redan innan Sovjetunionens angrepp på Finland på morgonen den 30 november 1939 hade planer på en svensk frivilliginsats dryftats och samma dag öppnades frivilligbyråer på flera platser i Sverige. Det skulle emellertid dröja innan ett aktivt ingripande kom till stånd, beroende främst på att den dåvarande svenska regeringen inte ansåg det lämpligt att frivilligfrågan blev offentlig och att rekryteringen därigenom hämmades. I början fick ingen annonsering förekomma. Den svenska oron gällde mindre Sovjetunionens reaktion än Tysklands ställningstagande. I augusti 1939 hade Tyskland och Sovjetunionen ingått en pakt (Nichtangriffspakt) och man fruktade i Sverige att Tyskland på ett eller annat sätt skulle ingripa till förmån för Sovjetunionen.

Omkring årsskiftet 1939/40 började emellertid svenska frivilliga anlända till Finland och deras antal ökade under de följande veckorna. Samtidigt intensifierades upplysnings- och propagandaverksamheten och ett nät av frivilligbyråer upprättades. Vid årets början fanns 125 frivilligbyråer över hela landet. Så småningom hade drygt 8 000 man anlänt och ytterligare över 4 000 hann anmäla sig innan fredsslutet den 13 mars 1940.

Att manskap fanns på plats i området Tornio-Kemi innebar dock ingalunda att det fanns insatsklara militära enheter. Under januarimånad visade det sig att de anmälda frivilliga inte var stridsdugliga utan erforderlig kompletterande utbildning. Personalen var ju inte samövad och en relativ stor andel hade inte ens genomfört miltärtjänst och endast en mindre del av de frivilliga hade fått vinterutbildning. Huvuddelen av de först anmälda frivilliga kom nästan enbart från södra Sverige och saknade förmåga att åka skidor. Utbildning och övningar pågick ännu i mitten av februari.

Frivilligkåren var organiserad i tre förstärkta bataljoner understödda av artilleri och pansarvärn. Varje stridsgrupp bestod av tre skyttekompanier, ett jägarkompani, ett tungt kompani, ett artilleribatteri med 7-centimeterspjäser, en plogpluton samt underhållsförband. I Frivilligkåren ingick även luftvärns-, ingenjörs- samt underhållsenheter. Beväpningen och utrustningen var i huvudsak svensk och hade köpts in från den svenska armén. Kostnaden för att sätta upp Frivilligkåren och för dess insats i Finland för en tid av sex månader betalades genom insamlingar från den svenska allmänheten och industrin. Den pensionerade generalen (både svensk och finsk) Ernst Linder utsågs till kårens chef. Linder hade varit frivillig i Finlanf under frihetskriget 1918.

Svenska frivilligkåren
(Gen Ernst Linder)
I. stridsgruppen

(Ölt Magnus Dyrssen +)
(Kn Carl Carlsson Bonde)
(Ölt Carl-Oscar Agell)

Stab
1. skyttekompaniet
2. skyttekompaniet
3. skyttekompaniet
4. jägarkompaniet
5. tunga kompaniet
1. batteriet
1. plogplutonen
1. signalplutonen

II. stridsgruppen

(Ölt Viking Tamm)
 
 

Stab
1. skyttekompaniet
2. skyttekompaniet
3. skyttekompaniet
4. jägarkompaniet
5. tunga kompaniet
2. batteriet
2. plogplutonen
2. signalplutonen

III. stridsgruppen

(Ölt Martin Ekström)
 
 

Stab
1. skyttekompaniet
2. skyttekompaniet
3. skyttekompaniet
4. jägarkompaniet
5. tunga kompaniet
3. batteriet
3. plogplutonen
3. signalplutonen

Övriga förband

1. pansarvärnsplutonen
2. pansarvärnsplutonen
Luftärnskompaniet
Ingenjörskompaniet
16. självständiga jägarkompaniet
(17. självständiga jägarkompaniet)
Intendenturkompaniet
Vägkompaniet
1. bilkompaniet
2. bilkompaniet
Anspanskompaniet
1. sjukvårdsplutonen
2. sjukvårdsplutonen
Hästambulans
Ambulans

F 19

  HEM

NÄSTA


Denna hemsida stöds av Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening
Copyright Nicolas von Schmidt-Laussitz