I sin mäktiga bundsförvant Tyskland hade Finland nu ett tämligen starkt militärt stöd och stod inte längre ensamt mot den mäktiga grannen i öster. Finska högkvarteret välkomnade trots detta frivilliga, men det fanns inga planer på att upprätta något utländskt truppförband. Eventuella frivilliga skulle istället placeras i finska förband. Rikssvenska frivilliga skulle placeras i svenskspråkiga finlandssvenska enheter. Motivet för detta var att det tog lång tid att organisera frivilligförband samt att ett heterogent frivilligförbands stridsvärde ansågs vara diskutabelt.
Redan den 27 juni började dock önskemål om frivilligtjänst i Finlands försvarsmakt att strömma in till den finska legationen i Stockholm och dess konsulat, Förbundet Svenska Frivilligkåren samt Finlandskommitténs expedition.
Den svenska överbefälhavaren, general Thörnell, ansåg att det fanns ett stort värde i att svenska soldater fick erfarenhet genom deltagande i det pågående storkriget. Thörnell framförde därför önskemål till den svenska regeringen att erhålla bemyndigande att medge personal ur krigsmakten avsked eller hemförlovning samt tillstånd att vistas utom riket för krigstjänst i Finland. Även möjligheten till anstånd med militärtjänstgöring önskades. Regeringen godkände den 4 juli 1941 att tillstånd tills vidare kunde ges till 200 stamanställda och 5 000 värnpliktiga. Detta var samma siffror som initialt hade gällt även under vinterkriget.
Svenska frivilligbataljonens fana.
Vid denna tidpunkt hade omkring 1 600 svenskar anmält sig till den nyinrättade frivilligbyrån i Stockholm. Det finska högkvarterets frivilligbyrå hade dock satt upp vissa normer för antagande av frivilliga, vilka bland annat inkluderade fullgjord militär utbildning och fysisk kondition för fronttjänst. Till följd av detta avvisades från den 18 juli till den 7 oktober drygt 600 ansökningar av 2 800 inkomna. Av de som återstod fick mer än hälften avslag från svensk sida. Samtidigt som detta innebar en hård gallring bland de frivilliga kom kvaliteten på manskapet att bli hög i fråga om utbildning och fysisk kondition. Den rikliga tillströmningen av frivilliga ledde till att man i ett tidigt skede beslutade sig för att organisera en frivilligbataljon.
I början av juli inrättade det finska högkvarteret en särskild frivilligbyrå vars främsta uppgift var att anta och ta hand om utländska frivilliga. Någon vecka senare inrättades av frivilligbyrån en frivilligcentral i Åbo samtidigt som Mannerheim beslöt att de rikssvenska frivilliga skulle bilda och ingå i ett eget, rikssvenskt förband. Frivilligcentralens huvudsakliga uppgift var att registrera de frivilliga, men den organiserade även de frivilligas resor samt vidarebefordrade brev och paket till fronterna.
Allt eftersom kontingenter med svenska frivilliga anlände till Åbo, där utrustning och utbildning skedde, organiserandes bataljonens olika enheter. På detta sätt fick den Svenska frivilligbataljonen följande utformning:
Utsedd chef för bataljonen var överstelöjtnant Hans Berggren med stabschef löjtnant Gösta Colliander. Chef för stabskompaniet var löjtnant Gunnar Gyllenhaal medan löjtnant Jon Liljedahl förde 1. jägarkompaniet, kapten Malcom Murray 2. jägarkompaniet och löjtnant (inom kort kapten) Anders Grafström det 3. jägarkompaniet. Kapten Harald Bråkenhielm blev kompanichef för tunga kompaniet. Murray och Grafström var båda generalstabsofficerare med tidigare krigserfarenhet från vinterkriget. Även Liljedahl och Gyllenhaal hade deltagit i vinterkriget. Berggren hade anmält sig som frivillig under vinterkriget, men hade i egenskap av aktiv officer fått ”stå över”.
Utanför Frivilligbataljonen kom cirka 50 svenska frivilliga kom att tjänstgöra i olika finska förband vid Hangö.
 |
 |
 |
Överste Berggren, löjtnant Gyllenhaal och (nu) major Murray.
