Frontansvar

I mitten av augusti avlade den då 500 man starka bataljonen den finska krigsmannaeden, förestavad av IR 55:s kommendör, överstelöjtnant Wiberg. Ceremonin innebar det officiella bildandet av Svenska frivilligbataljonen och dess tillhörighet till Finlands armé.

På morgonen den 17 augusti avlöste Svenska frivilligbatljonen som helhet den finska bataljon som låg i främsta linjen vid Harparskogavsnittet. Terrängen på Harparskogavsnittet var flack och glest trädbevuxen. Ungskog som skymde sikten bidrog ytterligare till att inskränka försvarsmöjligheterna. Till Harparskogavsnittet hörde även ön Järnö, som låg några hundra meter från fastlandet i Lappviken.

1. kompaniet övertog vänstra flanken, V-avsnittet, från Lappvik upp mot järnvägen medan 2. kompaniet övertog den högra, H-avsnittet, vilket löpte mer eller mindre parallellt med lands- och järnvägen till Hangö. H-avsnittet utgjorde även gräns till den finländska grannbataljonen vid en stor obesatta myr. Mellan 1. och 2. kompaniet grupperades en pluton ur 3. kompaniet på det så kallade C-avsnittet. Plutonen avlöste en dansk frivilligpluton som hade legat i linjerna sedan en tid tillbaka. Resten av 3. kompaniet bildade bataljonsreserv. Tunga kompaniets fem kulsprutetroppar, tre granatkastartroppar samt en pansarvärnspluton fördelades på hela bataljonens område.

Bataljonen var vid tiden för avlösningen inte bara underbemannad utan också bristfälligt utrustad. Vapen och utrustning härstammade från ett tiotal länder. Svensk utrustning däremot saknades nästan helt. Detta ledde till att framför allt den avlösta finska bataljonen fick tillföra förstärkningar i form av ett infanterikompani samt bataljonens jägarpluton, granatkastarpluton och delar av kulsprutekompaniet. Dessutom ställdes regementets kanonkompani till förfogande. Frivilligbataljonen ”lånade” även tunga vapen, lyspistoler med mera av den finska bataljonen.

Även om regelrätta strider inte förkom, sköts det friskt med artilleri och granatkastare från bägge sidor. Från rysk sida förekom även direktskjutning med pansarvärnskanoner. Likaså var prickskyttar, i synnerhet ryska, väldigt aktiva. Det hände också att det ryska grova järnvägsartilleriet blandade sig i leken och sände iväg några ”spårvagnar” (tunga artillerigranater) mot de finsk/svenska linjerna och mot bland annat Ekenäs. Patrullföretag genomfördes regelbundet för rekognosering av det för svenskarna okända frontområdet samt för att oroa och störa fienden. Aktivast var man vid kompani Murray, som hade en patrull ute nästan varje dygn.

Loffe - en riktig träskalle. Det dröjde inte länge innan en rysk prickskytt lokaliserade Loffe och fick in en träff.

Propagandakriget var också synnerligen aktivt. Från bägge sidor användes flygplan för att sprida flygblad. Propaganda sköts också iväg med speciella raketer och till och med med pilbåge. Även högtalarutsändningar anordnades regelbundet. Den mot ryssarna riktade propagandan torde ha haft god verkan, då överlöpare tog sig över frontområdet med jämna mellanrum.

Propaganda riktad till den ryska Hangögarnisonen översändes med granatkastare, högtalare och till och med pilbåge.

  FÖREGÅENDE

NÄSTA


Denna hemsida stöds av Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening
Copyright Nicolas von Schmidt-Laussitz