Efter krigsutbrottet hade finländska styrkor snabbt igångsatt en framryckning för att inta den sovjetiska Hangöbasen, som var en av dåtida Europas starkaste befästningar. När sovjeterna lämnade Hangö i december 1941 hade de hunnit bygga omkring 350 öppna och täckta ställningar för kanoner, haubitsar och granatkastare, 750 maskingevärsnästen, 1 300 snabbeldsgevärsnästen, närmare 3 700 korsur och 600 skyddsgropar för motorfordon och stridsvagnar. De hade också grävt 90 kilometer skytte- och förbindelsegångar, byggt eller grävt 31 kilometer stridsvagnshinder, dragit 200 kilometer taggtråds- och snubbelhinder samt anlagt 23 kilometer järnväg.
Soldater ur den sovjetiska Hangögarnisonen. Kanske deltog några av dessa soldater i striderna i Polen 1939?
De sovjetiska styrkorna i Hangö leddes under hela kriget av generallöjtnant Sergej Ivanovitj Kabanov. Till sitt förfogande hade Kabanov bland annat fast kustartilleri, både på själva udden och på en del av de kringliggande skärgårdsöarna, samt rörligt järnvägsartilleri. Huvudelen av markstridskrafterna utgjordes av 8. skyttebrigaden, omfattade två infanteriregementen med närmare 4 000 man vardera och ett artilleriregemente med modern utrustning. Senare tillkom ytterliggare ett infanteriregemente. På udden fanns även en stridsvagnsbataljon med lätta stridsvagnar samt en mängd andra enheter. För operationer till havs fanns ett tjugotal motortorpedbåtar, ett mindre antal patrullbåtar samt diverse hjälpfartyg. För luftförsvaret svarade ett jaktflygregemente om 60 flygplan samt luftvärnsenheter. De ryska styrkornas totala numerär var omkring 30 000.
De inledande framgångarna för Operation Barbarossa, den tyskledda invasionen av Sovjetunionen, omkullkastade snart den sovjetiska militärledningens planer i fråga om Hangö. Istället för att bli en utgångspunkt för sovejtiska operationer mot södra Finland blev Hangö på grund av tyskarnas erövring av Estland begränsad till defensiva operationer. Hangöbasen förlorade definitivt sin betydelse i och med Leningrads inringning i september 1941.
1941 ålades ansvaret för Hangöfronten den finska 17. divisionen. Vid fronten fanns även en kustbrigad, en befästningsbataljon samt ytterliggare ett antal förband. Markförbanden understöddes av artilleriförband samt kustförsvarsformationer. Tillsammans bildade dessa förband Hangögruppen. I mitten av juli flyttades 17. divisionen utom ett infanteriregemente till Fjärrkarelen för att där understödja den finska framryckningen mot den mäktiga Svirfloden och mot Onega.
Kriget vid Hangö fördes i skuggan av de finska framryckningarna i Östkarelen och på Karelska näset. Några större offensiva företag på landfronten mot Hangö ägde aldrig rum, även om vissa lokala anfallsoperationer företogs. I skärgården kring Hangöudd och särskilt i de norra och östra delarna, var striderna dock intensiva. Dessa mattades dock av med tiden, då striderna om de bergiga och befästa holmarna och skären vållade stora förluster på båda sidor. Det hela stelnade så småningom till ett ställningskrig med förhållandevis kraftig artilleriverksamhet. Det ryska flyget var också tämligen aktivt med i medeltal fyra flygräder per dag mot de finska linjerna.
Den översta kartan visar Hangös relativa läge till Sverige.
Kartan ovan visar Hangöudd med omgivande skärgård samt arrendegränsen.
